tisdag 28 september 2010

Dagens kulturkrock

Tror jag tidigare har nämnt att en kulturkrock som man upplever när man kommer hit till Asien är synen på service. I Sverige är vi noga med att hålla avstånd, inte tränga oss på, låta var och en sköta sitt litegrann. Går jag in i en svensk butik frågar personalen på sin höjd om jag behöver hjälp eller letar efter en särskild storlek och nej tack betyder att man ostört kan kika vidare. Och det passar mig alldeles utmärkt! Helst vill jag gå in en stor butik där man kan känna sig helt anonym. Går man in i en butik här i trakterna däremot, så har man minst ett butiksbiträde i hälarna vart man än vänder sig. Det är väl deras sätt att visa sig tillgängliga för att kunna ge bästa möjliga service, men personligen så håller jag på att stressa sönder av det här och känner mig som en misstänkt snattare.

Detta leder mig till dagens händelse i rummet för utskrifter. Där finns tre skrivare och en kopiator (om jag inte minns fel) och självklart en tant som övervakar det hela. För att skriva ut så ska ezlinkkortet läsas av (värdekort för buss/MRT som även kan användas till att betala utskrifter) genom att att placeras över en läsare, därefter ska man välja betalsätt, logga in med sitt studentID och välja vad man vill skriva ut. Den här proceduren är inte alltför invecklad och dessutom finns TYDLIGA INSTRUKTIONER uppsatta. Jag närmar mig automaten och tanten kommer flygande likt stålmannen frågandes hur jag ska betala. Har knappt hunnit svara innan hon har ryckt ezlinkkortet ur handen på mig och talar myndigt om för mig hur jag ska placera kortet och att jag måste välja "betala med ezlink". För säkerhets skull pekar hon vart på skärmen jag ska trycka ifall jag nu skulle ha missat rutan på typ 1dmx2dm. När jag börjat skriva in mitt IDnummer talar hon om för mig att jag måste skriva i mitt IDnummer i rutan. Hon pekar igen för säkerhets skull (där jag för övrigt redan börjat skriva). I samma sekund jag knappat in numret är hon beredd att trycka på entertangenten. God service i all ära... Men jag kände mig mest dumförklarad och fem år gammal. Och dessutom sjukt irriterad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar