Celebration into

Nicole sa att när man fyller år så måste man fira IN och fira UT och det måste ju vara riktigt för så gör ju Jesus. Lite berodde det kanske på att det var ladies' night igår också och det fanns fria drinkar att hämta i Clarke Quay. Efter att (faktiskt) lyckats få lite studier studerade var det dags att låta min paljettmarilyn visa vad den går för. Den gjorde bra ifrån sig. En random kille kom fram och sa att jag lätt hade den snyggaste outfiten på stället. Visade sig för övrigt att killen ifråga skulle öppna en libanesisk restaurang inom det närmsta som vi kunde få komma på öppningen av. Nice. Han påstod sig göra världens godaste mojitos (alla som smakat mina vet ju hur det egentligen ligger till...), och en mojito är ju aldrig fel.

Hann avverka tre uteställen igår, x antal drinkar och fyra tacos (!!! hello food orgasm) och dessutom impulshandla en födelsedagspresent till mig själv någonstans mellan drinkarna. En present som jag direkt fick 10% rabatt på efter att Sofie klargjort vilken ångest jag hade över att fylla år och bli gammal. Jag förstår att ni alla blir väldigt chockade när jag säger att det är : halsband, etno, stort. Förstår att ni också blir väldigt chockade när jag säger (tursam som jag varit sedan jag kom hit) att det var i två delar inom 4 timmar. Nåja, superlim should do the trick. Infirandet får ändå 3 av 5 toasters (minus för plugg och trasigt halsband).

Förresten, när man är 24 är man väl såpass gammal att det får anses som en komplimang om folk vägrar tro att man är äldre än 21?



Decided to do what Jesus does and celebrate INTO my birthday yesterday. But maybe mostly because it was ladies' night. My sequin Marilyn's first night out and I think she did well. Went to three different clubs, had x number of drinks, four tacos (hello food orgasm) and one birthday gift from me to me. A beautiful necklace that unfortunately was in two pieces within four hours (just my luck). I give INTOcelebration 3 out of 5 toasters (minus for studies and broken necklace). And by the way, when you're turning 24 it should be considered a compliment if people think you're turning 21, right?

Firar in med kalasoutfit

Det är ju inget vidare att driva en blogg utan kamera eftersom det blir ganska torftigt utan bilder. Hade så gärna tagit en bild på min kalasoutfit idag (födelsedag imorgon som måste firas in). Stog länge och fingarde på mina glittriga kalasbyxor och undrade när tillfälle att använda dem skulle ges, när jag insåg att jag faktiskt får ha dem när jag vill. Till och med i skolan, till och med mitt i veckan. Såg att även Elin Östman står upp för glitter i vardagen och visar här ungefär hur jag såg ut idag. Byt linnet mot enkel slapp t-shirt och bootsen mot leopardmönstrade ballerinas bara. Både mina och Elins byxor kommer från Zara.

Change of heart

Har länge hävdat att jag inte gillar kilklackar, men jag hade väl helt enkelt bara träffat fel kilklackar. Eller så görs det snyggare klumpfotsskor nu. Såg en tjej med fanastiska röda monsterkilar härom veckan och har såhär i efterhand, mot beskrivning, kunnat spåra dem till Topshop. Fina. Tyvärr är jag inte fullt så ekonomiskt oberoende, trots nytt kontokort. Men fina är de. Fina. Klappa.

Dagens kulturkrock

Tror jag tidigare har nämnt att en kulturkrock som man upplever när man kommer hit till Asien är synen på service. I Sverige är vi noga med att hålla avstånd, inte tränga oss på, låta var och en sköta sitt litegrann. Går jag in i en svensk butik frågar personalen på sin höjd om jag behöver hjälp eller letar efter en särskild storlek och nej tack betyder att man ostört kan kika vidare. Och det passar mig alldeles utmärkt! Helst vill jag gå in en stor butik där man kan känna sig helt anonym. Går man in i en butik här i trakterna däremot, så har man minst ett butiksbiträde i hälarna vart man än vänder sig. Det är väl deras sätt att visa sig tillgängliga för att kunna ge bästa möjliga service, men personligen så håller jag på att stressa sönder av det här och känner mig som en misstänkt snattare.

Detta leder mig till dagens händelse i rummet för utskrifter. Där finns tre skrivare och en kopiator (om jag inte minns fel) och självklart en tant som övervakar det hela. För att skriva ut så ska ezlinkkortet läsas av (värdekort för buss/MRT som även kan användas till att betala utskrifter) genom att att placeras över en läsare, därefter ska man välja betalsätt, logga in med sitt studentID och välja vad man vill skriva ut. Den här proceduren är inte alltför invecklad och dessutom finns TYDLIGA INSTRUKTIONER uppsatta. Jag närmar mig automaten och tanten kommer flygande likt stålmannen frågandes hur jag ska betala. Har knappt hunnit svara innan hon har ryckt ezlinkkortet ur handen på mig och talar myndigt om för mig hur jag ska placera kortet och att jag måste välja "betala med ezlink". För säkerhets skull pekar hon vart på skärmen jag ska trycka ifall jag nu skulle ha missat rutan på typ 1dmx2dm. När jag börjat skriva in mitt IDnummer talar hon om för mig att jag måste skriva i mitt IDnummer i rutan. Hon pekar igen för säkerhets skull (där jag för övrigt redan börjat skriva). I samma sekund jag knappat in numret är hon beredd att trycka på entertangenten. God service i all ära... Men jag kände mig mest dumförklarad och fem år gammal. Och dessutom sjukt irriterad.

Mindre ekonomiskt beroende

Fick mitt efterlängtade bankkort idag, så känner mig lite mindre ekonomiskt beroende. Snabbt jobbat av Länsförsäkringar måste man tillstå. Imponerad och förundrad och i det här fallet väldigt tacksam över deras system. I somras bröt min magnetremsa ihop och jag gick personligen in på det lokala bankkontoret och legitimerade mig och bad att få det nya kortet skickat till min tillfälliga adress i Dalarna, men tyyyyyyvääääärr kan det baaaaaaaara skickas till folkbokföringsadressen för sådana är reglerna. Däremot när man ringer en fredagkväll från ett hotell i Vietnam och ber att få ett nytt kort skickat till en adress i Singapore trots folkbokföringsadress i Linköping så är det absolut inga problem. System verkar ju annars vara mer orubbliga än de fysiska lagarna. Men ska inte ägna detta djupare bryderier utan bara tacka och ta emot. Tack Länsförsäkringar och framörallt den trevliga norrmannen på kundservice som lyckades överlista systemet!

Det är min tur nu

Har haft en del oflyt sedan jag kom hit om jag ska vara ärlig... Eller ja, som många av er vet så tror jag inte riktigt på tur och otur utan att man genom mer eller mindre aktiva beslut skapar sin egen situation. Och att det handlar om inställning och att ta tillvara på möjligheter snarare än tur. I så fall antar jag att jag får bekänna mig som obegåvad amatör med grava attitydsproblem med tanke på första halvan av den här terminen (i kronologisk ordning) :

• Långdragen förkylning
• Mögel på alla kläder, varav två jackor som fick skickas på kemtvätt och sen fraktas till Sverige (för säkerhets skull).
• Knappar som lossnar från telefonen.
• Internet som inte fungerar vilket gjorde det väldigt svårt att plugga de första veckorna.
• Flytt till annat rum pga möglet.
• I nya rummet är fläkten så högljudd att den inte går ha på medan man sover, vilket medför ungefär noll sömn pga värmebölja och svettbad.
• Blir bestulen på kamera, kontokort, studentvisum, körkort, massa kontanter och studentleg. Så massa pengar, massa papper och massa tid som jag inte har för att ordna upp allt.
• Avsätter tre timmar för att fixa nytt visum och trots att jag lämnade in ett ton papper för två veckor sedan om att jag var student, var jag nu tvungen att ha ett nytt intyg. Det finns faktiskt ett system!
• Får ett brev från Skatteverket som vill att jag ska komplettera min anmälan om utlandsflytt med vistelsens längd (längre än ett år) eftersom det är endast då det kan gå igenom. Jag är den enda svensken som hörde med Skatteverket vad som gällde innan jag åkte och fick beskedet att ska man plugga på universitet så måste man skriva sig i det landet även om vistelsen är kortare än ett år, och självklart är det bara mig det krånglar för.

Detta har som ni förstår tagit både tid och energi och när kurserna är svåra och man läser allt på egen hand så har väl inte studiemotivationen varit i topp och följaktligen har jag rasat efter en del i skolan. Har ägnat en del tid åt att tycka synd om mig själv, sovit för länge på dagarna och ätit alldeles för mycket av bullar och glass. Man skulle ju tro att detta skulle hjälpa, att krypa ihop i fosterställning och leka martyr. Eller åtminstone att äta bullar! Men inte en enda sak blev bättre eller lättare. "Just do it" verkar vara det enda sättet att "get it done".

Från och med idag tänker jag alltså vara en glad, pigg, intelligent och vältränad. Städat rum, tvättat, nästan fattat reglertekniken, sprungit 5km runt campus och fått massa pepp från Petra (Guds ängel i Singapore) och inte ätit en enda bulle. Då känns det bättre. Jag kan flyga, jag är inte rädd. Jag har ju för fan gjort det förut!

After a first half semester of bad luck and feeling sorry for myself I realised that whining, sleeping and eating cookies won't make anything neither better nor easier. No, not even cookies will help me pass my courses, believe it or not. Decided that it's time to just do it and get it done! Be all positive, intelligent and fit. Cleaning my room, doing laundry, almost getting grip of systems and control, running 5km with the very best Petra (God's angel in Singapore) and not eating one single cookie I'm on my way getting there...

Chopsticks

Jag hör till den där skaran som tycker att kniv och gaffel är utmärkta verktyg att inta föda med och inte alls förstått varför man ska krångla till det och hålla på och jävlas med pinnar. Jag är ju en aning klumpig och har (tydligen) rätt dålig finmotorik så det där med pinnar hade jag helt gett upp om att lära mig efter några halvhjärtade försök hemma i Svedala. Men det går inte att komma hem efter ett år i Asien och fortfarande vara helt clueless när det bjuds fram pinnar till thaikäket, så det var bara att lägga gaffeln åt sidan och ge sig fan på. Och numera petar jag i mig samtliga måltider med chopsticks. Även om jag inte direkt besitter några tunga skills i denna ädla konst får jag i mig lunchen inom en rimlig tidsperiod och utan svordomar och är en väldigt stolt varje gång. Något ska man väl kunna säga att man lärt sig under tiden här...

"Åh, vad spännande med utbytesår i Asien, du måste lärt dig jättemycket!"
"Oh ja, jag äter bara med pinnar nu."

Never seen the greatness in eating with chopsticks when we have perfect tools like forks and knives. But if you are to spend one year in Asia you have no choice but learning how to master it. And now I take in all my meals with chopsticks, in reasonable time and without curses and feeling very proud every time.

Burberry Prorsum

Under utövandet av min favoritsyssla (näst efter att äta och kramas med Gustav) att surfa runt på modebloggar hittade jag in till Emma Danielsson som hade bilder uppe från Burberry Prorsums visning i London. Fint. Här kan du se hela visningen. Fint. Appropå på det så tror jag visst att jag fyller år snart... Någon?

Snyggasteoutfitenskååååål!!!

Shoppat

Har ju missat att rapportera om det viktigaste med Kuala Lumpur, nämligen shoppingen! Kunde snabbt konstatera varför kedjor växer till kedjor. Snyggast grejer och helt okej kvalitet till liten peng. Gjorde några försök utanför safetyzone men det var allt annat än upphetsande. På gamla goda Zara däremot... Skulle gärna krypa i deras vita spetstopp och bruna skinnshorts och matcha med beiga monsterklackar i skinn. Det fick jag tyvärr inte för farbror plånbok, men väl två kalasbyxor. Dubbelt kalas alltså!

Här är två byxor som vet hur man går på kalas!

En blommig kjol från Nichii, ett linne med äkta diamanter från Debenhams och världens partyigaste paljettklänning med Marilyn Monroe fyndad för en hundrapeng på en marknad blev det också. Det drabbar ingen fattig, sa flickan som inte visste att hon skulle bli bestulen på grejer värda 10 000 inom en vecka.

Ni som känner mig har hört mig beklaga mig över att jag inte har tillstymmelse till synfel och troligtvis inte kommer behöva glasögon de närmsta 25 åren. Nåja, man ska vara försiktig med vad man önskar sig, men det är så snyggt med glasögon! När jag då springer på ett par äkta fejk Raybans med fönsterglas för 25 pengar så kan jag inte låta bli. Perfekt för att gömma trötta, rödgråtna bakisögon eller om man inte orkar sminka sig. De är nämligen så stora att typ hela mitt ansikte försvinner...

Dagens särsläkte: taxichafförer

Taxichafförer är väl ändå ett släkte i sig. Eftersom taxi är ganska billigt i Asien har man hunnit med en och annan taxifärd de senaste två månaderna och följaktligen hunnit träffa en och annan taxigubbe.

Malaysia: Försöker övertala en kille att köra på taxameter eftersom vi känner oss ganska övertygade om att han försöker ta ut ett ordentligt överpris. Han flinar och frågar varför vi skulle vilja det när vi inte ens vet vägen, han kan ju då lika gärna köra oss i cirklar. Vi väljer fast pris och killen med till synes endast en fungerande hand kör oss till vårt hostel i en imponerande hastighet av 140km/h. När Sofie tackar nej till en intim stund börjar han härja om att hon minsann inte ska tro att hon är någon j*vla kändis.

Vietnam: Med turist stämplat i pannan får man prisförslag man inte ens skulle nappat på i dyrSverige. På flygplatsen ville en snubbe ha ca 250kr (normal taxa var tydligen ca 40kr) för att ta oss till hotellet och när vi till slut får ner priset till en hundring ber han oss vänta i bilen medan han går och raggar fler kunder för att få full bil (och såklart full betalning). Nej tack! Vi frågar nästa snubbe om han hittar till Sanouva Hotel och det gör han. När vi åkt en bit frågar han vart vi ska och ser ut som ett frågetecken när vi säger Sanouva Hotel, det har han ingen aning om vart det ligger. Det var tydligen deras grej där, att först veta vägen och efter en tids bilfärd plötsligt inte ha en aning. Detaljerad karta rekommenderas eftersom engelskan oftast är begränsad till "yes", "no" och "can" och vårt uttal av vietnamesiska gatunamn måste framstå som närmast obegripligt.

Singapore: Tidig morgon och sen till ICA (nej inte mataffären) fick det bli taxi och jag tackade Gud att jag fick en tyst taxichafför. På nästan tio minuter sa han inte ett knyst, sen ställer han plötsligt en fråga som jag inte uppfattar förrän på tredje försöket, han vill att jag ska gissa hur gammal han är. Appropå ingenting. Gissar av princip aldrig folks ålder och han ger upp och berättar att han är 48. Åh, jasså... Säger artigt att jag nog inte hade trott en dag över 35. "Det säger alla, tänk om jag får se ut så här när jag är 55, oh my God!". Och sen var samtalet över och resten av färden knäpp(!)tyst. En annan favorit (?) utspelar sig på väg till flygplatsen. Har ett löst sittande linne som är ganska urringat under armarna så man kan se bh:n sticka fram och får frågan av taxigubben varför jag har mitt linne sådär, sådär sexigt. Lyckas på något vis byta samtalsämne och berättar att pappa och flickvän (medveten om att det är fel ordval, men ett bra ord för sambo?) ska komma ner och chaffören tycker det är jätteroligt. Efter ett tag frågar han hur det kommer sig att inte mamma kommer om nu pappa ska komma. Förklarar att de är skilda så det är inte så konstigt. Sa ju dessutom att pappa skulle komma ner med sin... Och plötsligt förstår jag vad taxichaffören tyckte var så roligt. Något förolämpad lyckades jag till slut klargöra alla familjeförhållanden.

Taxichafförer alltså... herregud!

Baby kom och försvann lika snabbt igen

Hej igen bloggen! Har inte pratat med dig på länge men det är lätt hänt när man får kramas med sin baby igen efter nästan två månaders slängkyssar på skype. Om det är någon som har missat det så anlände världens finaste Gustav till Singapore onsdag kväll förra veckan och allt annat har snällt fått vänta tills han åkt igen. Allmänt fantastisk har veckan varit som tyvärr tog slut idag.

Onsdagen bjöd romantisk italiensk middag i Holland Village med pasta, vin och bruschetta. Lööövely på alla vis. Natten spenderades på Harbour Ville Hotel belägen någonstans mellan skolan och stan då det skulle innebära (minst) tre regelöverträdelser att låta Gustav bo i mitt lilla studentrum. Ingen jättehöjdare men bättre än en 90-säng, obefintlig ac och gemensamt badrum. Eftersom jag hade en programmeringslabb att totalfaila på torsdagen fick Gustav följa med mig till skolan och bli presenterad för NUS campus, fenomenet food court, tanten i luckan utanför LT6, den förvirrande våningsindelningen och såklart mina fina människor. Middag sedan i Little India som verkligen gjorde skäl för sitt namn, tyvärr levde inte maten upp till förväntningarna. Otroligt charmigt område dock och jag skulle gärna åka dit och göra ett nytt försök på en annan restaurang. Kvällen avslutades med Singapores turistattraktion nummer ett, nämligen nattsafarin. Att åka runt och kika på djur i tyst beckmörker med min älskling var jättemysigt och rekommenderas starkt (med din älskling då och inte min).

I fredags fanns två platser bokade på flyget till Saigon (eller Ho Chi Minh City) i Vietnam och är del av förklaringen till att ni inte kommer få se några bilder på bloggen på ett tag. Det var ju dumt att tro att en blond tjej med kuvertväska ska kunna passera en gata utan att få semestern förstörd av två snorungar på moppe. Eller förstörd och förstörd, bara en kamera, ett kontokort, ett körkort, ett busskort, ett studentleg, ett visum, en väska (självklart den bästa och trognaste) och ca 6000 kr fattigare. Det får betraktas som (läs: ännu) en kännbar motgång och namnbyte av bloggen har övervägts (fuckedbyasia har varit på tapeten). Men det var bara att le och vara glad ändå, det var ju semester. Och det var kanske tack vare den incidenten som Gud lät oss överleva trafiken i Saigon.

Trots stölden och trafiken är Vietnam ironiskt nog det land jag gillar bäst hittills och definitivt vill tillbaka till. Saigon var vackert med en särskild känsla och många kontraster. Trevliga människor har vi mött också, personalen på första hotellet (Sanouva Hotel) var fantastisk och erbjöd sig att följa med och göra polisanmälan eftersom polisen troligtvis inte talade engelska. Redan på lördagen träffade vi också på ett syskonpar från New York som hälsade på en kompis i Saigon och gav oss en hel del tips och även bjöd oss att ta en öl med dem senare på kvällen. Först visade de oss vägen till Krigsmuséet (häftigt men mest skrämmande och ledsamt), sedan gav de oss adressen till The Deck, trendigt ställe som ligger lite avsides där man kan avnjuta sin drink alldeles intill floden. För middag rekommenderade de mysiga The Refinery, väl gömt på en innergård, som serverade alldeles prima västerländsk mat. Dyrt för Vietnam men fortfarande väldigt billigt. Mötte upp dem och hela kompisgänget efter middagen och fick fler tips. Mest värt var det om bara åka taxi med Vinasun eller Mai Linh som bara kör på taxameter. Plötsligt blev taxiresorna billigare och klart mindre obehagliga. Vi fick också höra att hade vi sett Krigsmuséet och varit på Ben Thanh Market så hade vi varit nog turistiga i Saigon och kunde ägna åt oss god mat, fika och drinkar vilket passar både mig och Gustav alldeles utmärkt.

Dagen innan flyget skulle ta oss tillbaka till Sinagpore tog vi färjan över till Vung Tau för lite sol och bad. Vattnet var helt galet varmt, som att kliva i badkar och nästan för varmt för att ge svalka. Kanske hade det varit roligare att åka en helg då det tydligen ska vara packat med folk, för nu var det i ödsligaste laget men ändå ett skönt avbrott från Saigons hysteriska trafik.

Igår var vi tillbaka i Singapore och eftersom ett Singaporebesök inte är komplett utan att blicka ut över Sinagpores imponerande skyline från 71:a våningen, blev det ett besök och ett antal drinkar på New Asia Bar. Självklart följt av en Sinagpore Sling på Raffles. Idag hann vi med Underwater World, luriga sjölejon och ett dopp i havet på Sentosa innan det var dags. Dags att säga hejdå igen. Visa av vårt misstag med det långdragna farvälet på Arlanda, blev det plåsterprincipen på PGP den här gången. Tyvärr hinner ett plåster få ordentligt fäste på en vecka och det kommer nog svida ordentligt några dagar...

Kul i Kulan

Temat för perioden verkar vara sacka, internet sackar, träningen sackar och skolarbetet SACKAR, och som följd av detta sackar även bloggandet. Sackandet kan också bero på att långhelg=utlandsvistelse, samma som i linkan alltså (eller?). Ja ja, så kan det gå när inte haspen är på eller om Kuala Lumpur ligger lite för nära där man råkar bo. Torsdag kväll bar det bussledes av mot Malaysia med (återigen) imponerande liten packning. Och prima kamrater i form av Petra, Erik, Sofie och sist samt minst Fredrik.

Packningen

Reseoutfiten (observera att fläskiga överarmar är en naturlig följd av imponerande tricepsmuskulatur och inget annat)

Efter bussbyten, taxifärder och dubbel passkontroll landade vi i Kulan runt 4-tiden på fredag morgon. Tog oss till vårt hostel som var bokat fredag till söndag och tänkte höra om vi åtminstone kunde lämna av grejer där. Som svar fick vi nyckeln till vårt rum (tio timmar för tidigt) och informationen att frukosten serverades mellan 7 och 10. Dessutom utan att betala mer än de två planerade nätterna, thank you, thank you! Antar att det väger upp för de taxifärder vi troligtvis blev lurade på.

Efter ytterligare några timmar sömn var det dags för resans huvudsakliga aktivitet: shopping! Första shoppingcentret Times Square var kanske lite större än Kupolen i Borlänge, eller vad sägs om 15 våningar och ett inomhustivoli med bergochdalbana. Tyvärr bjöd butikerna mest crap. Men har man en bergochdalbana har man inte så mycket kvar att bevisa.

Vidare mot nästa shoppingdestination KLCC där man hittar mer välkända ansikten på hela plånboksskalan, från Louis Vuitton och Miu Miu till Topshop och Zara. På vägen passerades de berömda tvillingtornen, ganska höga...

Ganska stort shoppingcenter 2

Som ni vet så måste shoppande pojkar och flickor ha kaffe, och om butikerna är väldigt många måste man även ha en socker till kaffet, varför inte i form av en chokladkaka på Starbucks? Så god att till och med Trä-Erik bjöd på något som kan tolkas som ett leende.

Min favoritbild, så söta i matchande tröjor

Mellanmål i form av cheddarchips och cola på vårt prima hostel Pandok Lodge.

Alla fick bo tillsammans, det är inte Singapore det här.

På kvällen hittade vi en jättemysig restaurang alldeles i närheten av vårt hostel, och jag fick ha mina nyfyndade äkta fejkbrillor och kalasbyxor. Maten var lite av ett hallelujahmoment, lax med gräddsås och spenat och så vin till det. Mmm. Petra var som synes nedan väldigt nöjd med sin burgare också och grabbarnas köttz såg inte heller ut att gå av för hackor.

Kvällen avslutades med kortspel på hostelet och dyröl från seveneleven. Inte okej att åka till Asien och behöva betala mer för alkohol än i Sverige, 33cl Carlsberg för nästan 25kr. Nåja, kall och god var den i alla fall.

Lördag bjöd på Batu Caves som kan sammanfattas med fina grottor fast minus apor. I och för sig hade de en jättestor guldgubbe. Men lite av en turistfälla kanske där det mest intressanta var bussfärden dit. Först klev man på bussen, sedan väntade de på att bussen blev full, sedan kom en man och tog betalt, sedan kom ytterligare en man två minuter senare för att riva biljetterna, ytterligare en tredje körde bussen. Kackerlackor och öppna dörrar under bussfärd var inga konstigheter. Vi tog taxi på tillbakavägen...

Lördaglunchen intogs på reggaebaren i Chinatown, prima käk till billig peng. Därefter var vi såklart tvungna att kolla in marknaden i Chinatown, som tyvärr bara bjöd dåliga kopior och jobbiga försäljare, men det har på något vis sin charm det också. Kvällen sedan bestod i thaimiddag, förkrök utanför någon närliggande supermarket, billiga drinkar på reggaebaren i Chinatown, dansa dansa på Zouk och fyllekäk på Donken. Det går tydligen bra att festa i Malaysia också.

Fredrik tar återigen det säkra före det osäkra och väljer likadan outfit som någon annan i sällskapet.

Erik med sin manliga drink.

Han kunde svenska städer och ett trolleritrick och fick bli vår nya kompis.

Ja, och sedan var det slut på det roliga och endast en kaotisk hemfärd på söndagen kvarstod.

Första inlämningen

Du... det fixar sig alltid
Du... det löser sig nog
Du... ta en dag i taget
Du... jag brukar ha tur

Ungefär så brukar jag någonstans känna när det kommer till skolan, för jag brukar på något vis lyckas få till det i slutändan även om det verkligen verkligen dröjer ända till slutet. Men när det gällde den där första inlämningen i ekonomi var jag ganska säker på att nu, nu var jag körd på riktigt. Kändes som en bra idé att ha mer än hälften kvar av en köttig inlämning 24 timmar innan deadline och dessutom vara ute och partaja dagen innan, toppa formen vid halvfyrasnåret och lägga sig halv sju på morgonen. Satt väl uppe och spenderade quality time med excel till två på söndagnatten och hade då fortfarande tre uppgifter att renskriva, sju tabeller att skriva ut och en och en halv uppgift att lösa samt två timmar föreläsning och tre timmar labb att göra innan inlämning 18.00. Det ska tilläggas att jag där på natten inser att en av uppgifterna finns i en annan bok än den jag har köpt (och som jag inte trodde vi behövde, hur dum kände jag mig då!). Köpa bok stod plötsligt också på listan. Kliver upp halv åtta, fyller i några fler tabeller och skyndar till skolan för att hinna köpa boken innan föreläsningen. När jag öppnar boken tycker jag att uppgiften ser rätt bekant ut, faktiskt identisk med en jag redan gjort. Tydligen behövde vi inte alls köpa den boken, varför de skrivit av hela uppgiften på en egen sida åt oss (hur DUM kände jag mig nu!). Det var ju visserligen en lättnad att jag gjort uppgiften redan, men kändes sådär att betala 250 spänn för att få reda på det. Sedan renskrivande under föreläsningen, lösande av sista halva uppgiften under lunchen och sedan labb till 17.00. Tio minuters promenad till bibblan för att skriva ut, loggar in på en dator som inte kan öppna mina dokument, byter dator, får veta att jag måste boka datorn först, kö till bokningen, boka, logga in igen, beställa utskrift, stå i kö för att bekräfta och betala för utskrifterna. CHECK! Klockan visar nu 17.50 och det är minst tio minuters rask promenad till kontoret jag ska till. Inlämning PRICK 18.00. Det såg för jävligt ut (på riktigt!) med excelutskrifterna och jag har ingen aning om huruvida det är rätt och riktigt men inlämnat i tid blev det!

Jag brukar ha tur...

Dagens dubbel

När man sover för lite och pluggar för lite samtidigt som man har en köttiga uppgifter att lämna in och försöker hänga med på en obegriplig programmeringskurs är alla medel som kan tillföra styrka och energi tillåtna. Igår krävdes det all-in på blommor och mönster och färger. Och en glittrande tiger.

Linne Forever21, kjol Forever21, jacka H&M, örhängen H&M

Ring Forever21

Inte fullt så mycket ångest idag så indianlinne och ett ton pärlor borde räcka.

Linne Forever21, skinnkjol H&M, pärlhalsband Lindex

Brohäng, cranberry vodka och bakisbullar

Har haft lite (läs: MYCKET) problem med internetuppkopplingen varför bloggandet sackar lite. Lördagen bjöd i alla fall på välbehövligt partaj. Startade kvällen med förfest med mina svenska vänner på Fredriks korridorsrum. Ja ni hörde rätt vi drack alkohol på PGP! Svenskar är tydligen ett olydigt släkte. Sedan taxifärd till Clarke Quay där det bjöds sedvanligt brohäng och öl från seveneleven. Det är sjukt dyrt med alkohol i det här landet, men istället kan man dygnet runt knalla in på vilken seveneleven som helst och köpa kyld öl. Och köper man en flaska erbjuder de sig att öppna den i kassan.

Svenska tjejer är verkligen vackrast i världen!

Förfesten på bron bjöd som vanligt massa trevligt folk, men som ovanligt nyanlända Nanyangstudenter från Linkan. Skoj skoj! Vid tvåtiden var det dags för utgång (!) tyckte i alla fall jag, Sofie, Pamela och Simon så vi hittade till Zirka. När man anländer till ett ställe vid tvåtiden på natten är det svårt att avgöra huruvida stället var bra eller inte. Folk har frågat vilken typ av musik som spelades, men som sagt, ankomst till klubb 02.00 = inte den blekaste! Goda drinkar kommer jag ihåg att man fick i alla fall, det gäller att rikta in sig på väsentligheterna. Goda drinkar som piffigt nog ingår i inträdet, för ca 110 svenska pengar får du inträde och två drinkbiljetter vilket får anses vara lite av ett kap.

Cranberry vodka på Zirka

Pamela och Simon in party mode.

Någon mer som verkar vara i party mode och vi kan ju låtsas att drinken jag håller i är samma som på bilden ovan...

Kvällen avslutades i lagom tid och hemkomst PGP skrevs till 05.15. Sedan lite skypande med älsklingen tills jag ser att klockan på min dator visar 00.30. Min första tanke är då, hur kan klockan visa halv ett, det är ju sex timmars tidsskillnad mellan Singapore och Sverige. Tydligen var klockan halv sju här... Lagom på ren svenska. Lagom kändes det också att dagen efter, runt tre, påbörja den köttiga inlämningsuppgiften i ekonomi som skulle vara inne igår. Det är lite av en historia i sig den där inlämningen... Hur som helst är det vid sådana tillfällen tur att vårt supermarket säljer typ världens godaste kanelbullar, rekommenderas starkt!

Prima bullar = schyssta brön

Det var allt så länge, mer om historien med inlämningsuppgiften senare. Puss häjj, leverpastäjj!

Ny favoritblogg

Om ni gillar coola tjejer med fantastiska garderober och känsla för stil så kolla in den här bloggen, upptäckte den idag via minoutfit.se (där man för övrigt kan söka på thisissandra och rösta på mina outfits) och är helt såld. Mycket fint, mycket jag vill också...

More is more

More is more säger Anna Dello Russo och som världskänd stylist borde hon väl veta. More is more, det är därför jag hänger en möbel runt halsen även dagtid, även om jag bara ska käka lunch på Ikea. Det är därför jag matchar indianmönstrade paljetter med batik och monsterhalsband med stenar och pärlor. Och för att jag tycker det är mycket roligare. Och för att ingen annan jag känner skulle komma på tanken. Men ibland undrar jag om det inte är mest för att jävlas med alla som säger att det inte går, att man inte får. Bara för att jävlas måste jag ha färger som skär sig, matcha mönster med mönster och ha paljetter och bling till vardags. Plus att jag tycker att det fint.

Dag: linne Monki, kjol Gina Tricot, kofta JC, halsband Forever21, ring JC

Kväll: paljettlinne Cotton On, batikkjol Forever21, halsband Pieces, väska Gina Tricot

Röstning och trerätters på Ikea

Rösta måste man göra så vi samlade ihop alla svenskar vi hittade och begav oss till den svenska ambassaden för att göra vår samhälleliga plikt. Hemlig röstning var inte riktigt grejen de körde på ambassaden (inte för att jag någonsin gjort någon hemlighet av mitt röstande, men ändå). Ambassaden var lite av en besvikelse, litet och ytterst oansenligt men kunde ändå avslöja de svenska huvuddragen, nämligen Ikea, Volvo, Absolut och så dalahästar såklart!

Ingen Sverigedag är komplett utan prima svenskt Ikeakäk. Eftersom jag tycker att det är hysteriskt roligt att man kan åka till Singapore och beställa "gravad lax plate" så var jag tvungen att gå all in för Sweden och köra trerätters. Gravad lax med hovmästarsås till förrätt följt av köttbullar med brunsås och lingonsylt och sedan efterrätt i form av svensk äppelkaka med vaniljsås. Fucking amazing som våra amerikanska vänner skulle ha uttryckt det.

Dålig shopping på Ikea idag, en ensam diskborste gör ingen glad. Men det gör skor! Speciellt när man hittar vad som kan vara de perfekta svarta klackarna, kan matchas till precis vad som helst, precis när som helst. Ett par prima ballerina blev det också, är de små får man ta två (ett par var i storlek 37)...

skor1

skor2

int svenskahundrapengar = 100;

int skor1; //pris för skopar 1

int skor2; // pris för skopar 2

int main()

{

cin >> skor1 >> endl;

cin >> skor2 >> endl;

if ( 2*svenskahundrapengar == (skor1 + skor2))

{

cout << "Bra grejer!!" << endl;

}

return 0;

}

Bra grejer!!